GigWatchs nya rapport undersöker gigekonomins framväxt och hur den påverkar samhället. Men vad är egentligen gigekonomin? Och vilka arbetar inom den? I rapportens första kapitel reder vi ut begreppet.
Under GigWatchs releasevecka lyfter vi ett kapitel ur vår nysläppta rapport varje dag. Hela rapporten går att läsa online eller beställa i fysisk form här.
Inledning
Under det senaste årtiondet har en ny sektor växt fram på arbetsmarknaden: gigekonomin, där arbete förmedlas genom digitala plattformar och där heltidsanställningar ersätts med korta uppdrag.
Gigföretagen säljer in sig själva genom löften om flexibilitet, frihet och möjligheten att få vara sin egen chef. För den som arbetar är verkligheten ofta en annan: med låga löner, dåliga villkor och minimal trygghet innebär gigekonomins framväxt en negativ utveckling för arbetare. På senare tid har gigekonomin mött kritik från flera olika håll. Men vad kritikerna ofta missar är att gigekonomin inte är någon form av korrupt avart av kapitalismen, som enbart kan skyllas på oseriösa aktörer som bryter mot arbetsmarknadens spelregler. Snarare åskådliggör den flera långvariga tendenser i samhället, ekonomin och politiken. Förändringar i kapitalismens struktur, nyliberal arbetsmarknadspolitik och teknologisk utveckling är alla viktiga komponenter som lett fram till gigekonomins inträde på arbetsmarknaden.
Gigekonomin är alltså inte någonting vi kan plocka bort från en i övrigt problemfri kapitalism. Tvärtom är det en riktning som stora delar av arbetsmarknaden rör sig mot, som en direkt följd av flera långvariga, tilltagande ekonomiska trender. Denna tendens kallar vi för gigifiering – en process där gigekonomins kännetecken sprider sig till fler branscher och där allt fler arbeten börjar likna gigjobb.1 Oftast yttrar sig gigifieringen som en kombination av osäkra anställnings-förhållanden och digital styrning och kontroll av arbetet.
Syftet med den här texten är att gå bortom de endimensionella analyserna av gigekonomin, för att istället söka roten till dess uppkomst. Utifrån detta blir det möjligt att förstå varför arbetsmarknaden går mot en ökad gigifiering, och varför denna utveckling kommer fortsätta så länge kapitalistiska och nyliberala faktorer tillåts att forma hur vi arbetar.
Vad är gigekonomin?
Gigekonomi är ett begrepp som används för att beskriva en växande grupp digitala plattformsföretag. De har specialiserat sig på att förmedla olika jobb inom tjänstesektorn direkt mellan arbetare och konsumenter.
Ordet gig kommer ursprungligen från musikbranschen, där de som arbetar oftast saknar fast anställning och istället får ta ett jobb, ett gig, i taget. Precis som inom musikindustrin sker arbetet i gigekonomin på uppdragsbasis med obefintliga eller osäkra anställningar. Den flexibilitet gigföretagen skryter med innebär i själva verket en stor otrygghet för arbetaren.
Ibland kallas gigekonomin missvisande för “delningsekonomin” – som om förare för Uber delar med sig av sin bil och sin tid. Men gigekonomin har ingenting med delning att göra. Att exempelvis leverera någon annans mat på sin egen cykel åt ett företag är inte att “dela med sig” – det kallas arbete, och bör också ses som sådant. Vi har identifierat några kännetecken hos gigekonomin som återkommer för olika gigföretag, oberoende av hur det praktiska arbetet ser ut:
Arbetet sker on demand
I gigekonomin bryts arbetsdagen upp i en mängd enskilda moment, och du förväntas ständigt finnas till hands för att arbeta. Tiden då du väntar på arbete är i de allra flesta fall obetald.
Du saknar fast timlön och får betalt per arbetsuppgift
Eftersom lön betalas ut per utfört uppdrag finns det inte någon garanti på hur många timmar du kommer att arbeta under en vecka eller månad. I bästa fall finns det en mycket låg timlön, medan huvuddelen av inkomsten betalas ut som ackord efter varje enskilt uppdrag.
Du tilldelas arbete via en plattform
Det finns ingen fast arbetsplats, och du har sällan någon direkt kontakt med företaget eller dina kollegor. Istället kopplas du genom en digital plattform (oftast i form av en app på telefonen) ihop med en konsument som beställer en tjänst av dig, till exempel en matleverans eller flytt av en möbel.
Du behöver stå för egna arbetsredskap
Många gigföretag äger inte några av de redskap som är nödvändiga för att utföra arbetet, utan förväntar sig att den som arbetar står för dessa. För att kunna jobba som Uberförare måste du ha tillgång till en egen bil, och om du jobbar för Foodora måste du använda din egen cykel. Du själv står för underhåll, reparation och service.
Du har en falsk egenanställning eller är osäkert anställd
Det är vanligt att gigföretagen räknar de som arbetar för dem som egenanställda. På så sätt slipper de förhålla sig till den arbetslagstiftning som gäller för en vanlig arbetsköpare, och kringgår ansvar för exempelvis olyckor samt sjuk- och semesterersättning. Denna form av anställning skiljer sig från hur egenanställningar bör fungera då arbetarna är beroende av gigföretagen samt deras digitala infrastruktur.2 I vissa fall anställer gigföretagen de som arbetar för dem, men det sker sällan direkt utan ofta genom bemanningsföretag eller någon annan typ av underleverantör. Därmed räknas de fortfarande inte formellt som anställda av företaget, utan har en liknande situation som andra gigarbetare.
Du konkurrerar med dina kollegor om arbete
Många gigföretag har en affärsmodell som bygger på massiv överrekrytering av personal, så att det alltid finns fler tillgängliga arbetare än vad det finns jobb för. Detta är ett sätt för företagen att säkerställa minimala väntetider för sina kunder, genom att ständigt ha en arbetskraft som står på “standby”. I många appar finns ett betygssystem där konsumenterna kan betygsätta gigarbetarna efter utfört uppdrag. Att hålla sitt betyg högt är ett sätt att öka chanserna till uppdrag. Andra gigföretag gör det möjligt för gigarbetare att buda under varandra i jakten på arbete, vilket pressar ner ersättningsnivåerna.
Många av de faktorer som listats ovan känns igen från andra typer av arbete, och det finns inte heller någon helt tydlig linje för var gränsen går för vad som räknas som ett gigarbete. I gränslandet mellan gigekonomi och “vanliga” anställningar hittar vi även anställningsformer som timvikariat och anställningar vid bemanningsföretag. Samtidigt menar vi att de företag som uppfyller några eller alla av dessa kriterier representerar ett i många avseenden nytt fenomen på arbetsmarknaden, framför allt med grund i användningen av digitala plattformar för att organisera arbetet.
Digitalt och fysiskt arbete
De i dagsläget existerande gigjobben delas ofta in i två huvudsakliga kategorier. Dels handlar det om fysiskt arbete som förmedlas genom digitala plattformar, och dels om digitalt arbete som utförs direkt mot plattformen.3 Det fysiska arbetet kan vara bud- och logistikverksamhet, korta bemanningsuppdrag eller små tjänster som barnpassning. Digitala arbeten kan handla om att tagga bilder, göra mindre översättningar eller strukturera data. Centralt är att den ena kategorin är tydligt bunden till vissa specifika platser, medan det andra arbetet i teorin kan utföras var som helst där det finns tillgång till internet.
Helt skilda jobb som att rasta hundar, leverera pizzor och översätta tekniska manualer kan ändå klassificeras som gigjobb, förutsatt att de förmedlas genom en arbetsplattform. Det är möjligt eftersom de delar ett antal av de kännetecken som vi listat ovan. Dessa kännetecken har alltså potential att appliceras på en mängd olika arbeten, inklusive sådana som idag inte befinner sig inom gigekonomins ramar. För att visa på skillnaderna och likheterna mellan olika gigföretag följer här fyra exempel på gigföretag som existerar i Sverige idag.
Foodora
Foodora är ett företag grundat 2014 i Tyskland som specialiserar sig på matleveranser via cykel, moped eller bil. Till skillnad från många företag anställer Foodora sin personal, även om kontrakten ofta inte är längre än en månad med få garanterade timmar. För att den lönen ska gå att leva på måste buden konkurrera med varandra för att få tillräckligt antal uppdrag i veckan. De som jobbar för appen behöver själva stå för de redskap (fordon och mobiltelefon) som behövs för att utföra arbetet.
Tiptapp
Tiptapp är en tjänst för avfallshantering, vilket huvudsakligen innebär frakt av skräp till soptippen. Tiptapp ser inte sig själva som en arbetsköpare, utan som en sorts marknadsplats där gigarbetare och kunder kan komma i kontakt med varandra. Arbetarna betraktas istället som egenföretagare. Av varje betalning lägger Tiptapp 25 % av pengarna i egen ficka.
Yepstr
Yepstr är en digital arbetsplattform grundad 2015. Appen riktar sig specifikt till barn och unga mellan 15 och 24 år, och marknadsförs som ett uppdaterat sätt att förmedla extrajobb som barnvakt eller hundpassning. Fram till 2021 räknades ungdomarna som arbetade för appen egenanställda. Ersättningsnivåerna på Yepstr är kopplade till ett poängsystem, där du genom att utföra vissa uppdrag för appen kan öka din “level” och därmed få tillgång till högre lön.
Amazon Mechanical Turk
Tjänsten Mechanical Turk grundades i början av 2000-talet av Amazon, och specialiserar sig på att förmedla webbaserade småjobb från företag till gigarbetare. Jobben som förmedlas inkluderar bland annat taggning av bilder och andra former av informationshantering. Ersättningsnivåerna är mycket låga och betalas ut antingen i form av pengar eller som presentkort på produkter från Amazon.4 Dator och andra redskap som krävs i arbetet står arbetaren själv för.
På grund av den suddiga gränsen mellan gigekonomin och den övriga arbetsmarknaden är det svårt att avgöra hur stor gigekonomin är i Sverige och vilka som jobbar i den. En studie från 2016 visade att 10 % av Sveriges befolkning någon gång arbetat via en gigplattform. Av de som svarat hade 2,8 % någon form av gigarbete som huvudsaklig inkomstkälla. Den siffran står i skarp kontrast mot den bild gigföretagen gärna målar upp av sig själva — som förmedlare av extrajobb.5 Under de senaste åren är det sannolikt att siffran vuxit sig betydligt högre än så, då flera stora gigföretag etablerat sig i Sverige sedan studien utfördes. Under 2020-talets början har även coronapandemin och de medföljande nedstängningarna kopplats samman med en tillväxt för gigekonomin världen över.6
Vilka arbetar inom gigekonomin?
Omsättningen på arbetskraft är hög inom gigekonomin, och vilka som arbetar för ett visst gigföretag kan förändras snabbt. Ett typexempel är Deliveroo i Brighton, där kärnan av buden — de som i praktiken hade arbetet som heltidsförsörjning – utgjordes av migranter från Sydamerika, Östeuropa och Sydostasien.7 Samtidigt satte företaget i system att periodvis rekrytera stora mängder studenter för att täcka upp när antalet beställningar ökade.8
I Sverige är det fler män (61 %) än kvinnor (39 %) som jobbar inom gigekonomin, men könsfördelningen varierar från land till land. Fördelningen beror på flera faktorer, som vilka typer av gigföretag som är aktiva och hur välfärdssystemet är strukturerat. Tillgången till föräldraledighet och förskola är också en faktor som påverkar. Kvinnor söker sig oftare än män till digitalt gigarbete som kan utföras hemifrån eftersom de i större utsträckning behöver ansvara för omvårdnad av barn eller äldre familjemedlemmar på plats i hemmet. I exempelvis Storbritannien är könsfördelningen mer jämn (47 % män, 53 % kvinnor), och en av anledningarna är att det finns fler gigappar där med inriktning på digitalt arbete. Åldersmässigt är det främst unga som arbetar i gigekonomin: 59 % av de som någon gång arbetat i gigekonomin i Sverige är under 35 år.9
Det finns ingen övergripande statistik över representationen av migranter inom gigekonomin. När det kommer till det fysiska arbetet som sker offline i Sverige, består en stor del av arbetsstyrkan av migranter. Det rör sig ofta om arbete med exempelvis bud eller matleveranser. Av dessa migranter är många högutbildade som har haft svårigheter att skaffa sig annat arbete på grund av rasistisk diskriminering, språkkrav eller andra strukturella faktorer.10 Inom gigtjänster där kunskaper i det svenska språket är viktiga, exempelvis i barnvaktsjobb och olika former av datahantering, är det sannolikt att fördelningen ser annorlunda ut.
Det som är gemensamt för den stora majoriteten som arbetar inom gigekonomin, och framför allt bland dem som har gigarbete som sin främsta inkomstkälla, är att de befinner sig i en utsatt position på arbetsmarknaden. Gigarbetet ofta är en sista utväg, oavsett om det handlar om personer med tillfälligt uppehållstillstånd som arbetar för Foodora, ungdomar som jobbar via Yepstr, eller utförsäkrade lärare som tar uppdrag från Amazon Mechanical Turk.