En förändrad kapitalism
Framväxten av gigekonomin hänger samman med kristendenser och förändringar i hur värde skapas inom kapitalismen. Inom marxistisk teori pratar man om att kapitalismen har gått igenom olika ackumulationsregimer. I varje ackumulationsregim finns inre motsättningar som förr eller senare leder till kris. Efter en kris tvingas kapitalismen till förändring varpå en ny ackumulationsregim kan ta form.
Ackumulationsregim:
ett visst sätt att organisera produktion och utvinna värde.
En sådan ackumulationsregim var fordismen, som tog sin början efter andra världskriget och varade fram tills 1970-talets ekonomiska kris. Fordismen kännetecknades av industriproduktion, ständigt ökande produktivitet, masskonsumtion och höga tillväxtnivåer. Den höga efterfrågan på arbete som uppstod i och med att ekonomin gick på högvarv ledde till extremt låga arbetslöshetsnivåer. Med en stark bas på de stora industriarbetsplatserna var arbetarrörelsen välorganiserad och lyckades tvinga igenom klasskompromisser, som ledde till högre löner och bättre arbetsvillkor. Dessa kompromisser hade utrymme för att genomdrivas tack vare de strukturella förutsättningarna i fordismen.
I och med arbetarklassens stärkta position steg också löneandelen, det vill säga den andel av tillväxten som går till löner. Detta bidrog ytterligare till ökad konsumtion och efterfrågan, vilket i sin tur drev investeringsvilja och ökad produktivitet. Efterkrigstidens guldålder varade ända till 1970-talet, då flera olika kriser sammanföll och ekonomin överhettades. I Sverige sjönk tillväxten från 3,7 % per år under 1960-talet till 2 % per år under 1970-talet. Det finns många teorier kring varför ekonomin gick in i en så pass långvarig kris. De perspektiv som fått störst genomslag är vad historikern Robert Brenner kallar utbudsteorierna. Enligt detta synsätt beror den ekonomiska nedgången på ett för starkt tryck från arbetarrörelsen. Man menar att den tack vare sin ökade makt lyckades förhandla sig till för höga löner, för trygga anställningar och för många förmåner.
Med stöd i dessa teorier ägde ett ideologiskt skifte rum: nyliberalismen gjorde entré. Åtstramningar, privatiseringar, och entreprenader i offentlig verksamhet presenterades som lösningen på kriserna. Ett nytt konsensus uppstod om att upprätthålla en strukturell arbetslöshet snarare än full sysselsättning. Ny lagstiftning för att bakbinda fackföreningarnas handlingsutrymme genomfördes parallellt med avregleringar av finansmarknaden. Mycket kraft lades på att komma åt det som man såg som krisens orsak: arbetarrörelsens ökade makt.
Under dessa förändrade strukturella förutsättningar började fordismen vittra bort. Istället växte en ny ackumulationsregim fram, i form av den flexibla kapitalismen. I och med detta ökade finanssektorns inflytande över ekonomin och finansiella strategier blev allt viktigare för företag. Detta skifte innebar att snabb kapitalrörlighet blev allt viktigare för att nå kortsiktiga vinster. Samtidigt blev det mer lönsamt att “fånga” värde genom att sälja och köpa företag eller fastigheter, snarare än att “skapa” värde genom industriproduktion. Teoretiker som Brenner och David Harvey förutspådde att den flexibla kapitalismens “lösningar” på den ekonomiska stagnationen skulle utlösa kriser, vilket mycket riktigt var det som hände i och med finanskrisen 2007-08.
Men en finanskrasch senare är kapitalismen trots allt, som Eve Boltanski och Luc Chiapello skriver, “vid god hälsa”. I och med den långvariga stagnationen har ekonomins tillväxt och produktiviteten visserligen minskat, men däremot har kapitalavkastningen ökat. Även i dagens flexibla kapitalism är det fullt möjligt för kapitalet att uppnå lönsamhet. Skillnaden är att lönsamhet främst uppnås genom finansiella, snarare än industriella, investeringar. Vinsterna kommer framför allt från sektorer som finans och fastigheter med relativt få anställda. Samtidigt breder tjänstesektorn ut sig. Allt fler arbetar i branscher som genererar liten vinst såsom handel, omsorg och service. Kapitalet har därmed blivit mindre beroende av det mänskliga arbetet, och efterfrågan på arbetskraft har sjunkit.
Avindustrialisering och den växande tjänstesektorn
Ekonomin genomgår en utveckling mot avindustrialisering. Andelen arbetare som jobbar inom industrin minskar inte bara i höginkomstländer utan även globalt sett. Istället jobbar allt fler inom tjänstesektorn: hela 74 % i höginkomstländer och 52 % globalt. I tjänstesektorn ingår ett brett spektrum av branscher: vård och omsorg, utbildning, transport, handel, hotell och restaurang, och finans- och företagstjänster. I Sverige sysselsätter tjänstesektorn som helhet numera totalt cirka 3 av 4 arbetande. Industrisektorn var som störst under mitten av 1900-talet då ungefär en tredjedel av arbetsstyrkan sysselsattes där. 1980 hade 22 % sin sysselsättning inom industri och gruvdrift. 2019 var siffran 11 %. Samtidigt växte andelen som arbetar inom privata tjänster (exklusive handel) från 13 % till 30 % under samma period.
Många av de som förlorar sina jobb till följd av automatisering och utlokalisering inom industrin går istället över till jobb inom tjänstesektorn. Även en stor del av de som är nya på arbetsmarknaden hittar arbete där. I synnerhet efter den ekonomiska krisen 2007-08 har antalet låglönejobb inom tjänstesektorn exploderat. Dessa står för en stor del av återtillväxten av jobb som gjort att arbetslöshetskurvorna vänt efter krisen.
Växande ekonomisk ojämlikhet är en förutsättning för tjänstesektorns utvidgning. Att det finns så stora klassklyftor gör att de rikare har tillräckligt mycket pengar för att betala för sysslor de annars utfört själva. Samtidigt finns också det stora låglöneskikt som krävs för att göra tjänsterna billiga nog att ses som köpvärda.
Den lågbetalda tjänstesektorns utbredning hänger också ihop med undervärderingen av det reproduktiva arbetet. För arbetarklassen blir konflikten mellan produktivt och reproduktivt arbete allt mer kännbar när arbetsmarknaden flexibiliseras, och arbetstiden sprids ut över fler av veckans dagar och dygnets timmar. Arbetets gränser luckras upp då arbetare pressas till att ständigt vara tillgängliga för arbete. Även om man jobbar deltid lever man med känslan av att man jobbar hela tiden, och det blir allt svårare att få vardagen att gå ihop.
Reproduktivt arbete:
Allt hushållsarbete och omsorg som krävs för att arbetare ska kunna utföra arbete.
Höginkomsttagare kan istället ”köpa sig fria” från det reproduktiva arbetet, och låta någon annan utföra det mot betalning. Här kommer många av de tjänster som utförs i gigekonomin in i bilden: hemkörning av mat, taxi, barnpassning och städning. Gigplattformen Alfred såldes exempelvis in till konsumenter med sloganen “upplev ett liv utan hushållsysslor”. Plattformens affärsidé var att erbjuda tjänster som städning och handling. Historiskt sett har denna typ av arbete oftast utförts av kvinnor, och när det sker mot betalning, ofta av rasifierade arbetarkvinnor. Rasistisk och sexistisk diskriminering på arbetsmarknaden bidrar starkt till att tvinga kvinnor och rasifierade till sämre arbetsvillkor och löner.
Produktivitet i tjänstesektorn
Företagens jakt på vinst pekar enligt vissa mot en nära förestående automatisering av tjänstesektorn. Precis som fabriksägare tidigare investerat i maskiner för att kunna producera mer och snabbare, så menar man att dagens investerare kommer att satsa sina pengar på initiativ för att automatisera tjänstesektorn. Inte minst gigföretag som Deliveroo och Uber har hakat på trenden. De målar upp en framtidsbild med “helautomatiserad lyx-matleverans” och självkörande taxibilar.
Det finns dock inte mycket som pekar på att automatisering inom tjänstesektorn faktiskt leder till ökad produktivitet i den kapitalistiska bemärkelsen av mer vinst per timme. Att ersätta tusentals bud med robotar som ska byggas, repareras och så småningom bytas ut är en otroligt kostsam process. En sådan automatiseringsprocess leder alltså till en ökning av företagens utgifter snarare än en besparing. Forskning och teknologisk utveckling är en resursintensiv process där företag inom kapitalismen främst drivs till att utveckla teknik som skapar ekonomisk vinst. Därför framstår automatisering inom tjänstesektorn som en osannolik utveckling.
I stället riktar gigföretagen in sig på två andra strategier. Att skära ner på redan befintliga kostnader – vilket i praktiken innebär en dumpning av löner och villkor för arbetarna – är den ena. Den andra handlar om att intensifiera arbetet – alltså att öka mängden vinst man kan pressa ur en enskild arbetare per timme. Arbetsköparna strävar ständigt mot precisionsbemanning, det vill säga att bara betala för exakt den arbetskraften som behövs. Det beror på att löner utgör den huvudsakliga kostnaden för företag inom tjänstesektorn. Därför är det vanligt att många inom tjänstesektorn jobbar på timmar. De blir inkallade till arbetet genom sms och har osäker tillgång till a-kassa, sjukersättning och pension. På så vis är tjänstesektorns utbredning tätt sammanlänkad med prekariseringen av arbete.
Gigföretagen har specialiserat sig på de här metoderna, och de maximerar dem genom att utnyttja det nyliberala ramverket på arbetsmarknaden. Tack vare en avreglerad arbetsmarknad kan lönerna hållas låga, och arbetsköparna undgår det kostsamma ansvaret för pension, sjukpenning och semester. Samtidigt för man över kostnader för arbetsredskap – fordon, mobiler och annat – på arbetarna. Allt detta syftar till att öka den mängd intäkter från arbetet som företaget kan plocka ut som vinst. Inga av dessa nedskärningar innebär någon ökning av antalet tjänster som levereras per timme, eller en höjning av kvaliteten på dessa tjänster. Däremot innebär de en ökad produktivitet i termer av vinst.
Men gigföretagen försöker också öka produktionen i absoluta tal genom intensifiering av arbetet. Här används dels traditionella metoder som ackordslön, där arbetaren förmås att självmant intensifiera arbetet för att tjäna mer pengar. Men vad som framförallt utmärker gigekonomin är hur central roll den digitala plattformen spelar. Med hjälp av den kan företaget på ett billigt och effektivt sätt hantera stora mängder data om varje individuell arbetares prestation. Arbetaren vet också om att allt hen gör – och hur snabbt detta görs – kontrolleras och registreras automatiskt. På Amazon, ett företag som använder sig av liknande plattformsteknologi som många gigföretag, registreras exempelvis alla arbetares aktiviteter, rörelser och eventuella avvikelser under dagen med hjälp av en handscanner. På företag som Foodora samlas samma typ av data in genom budens egna mobiltelefonen. Detta leder till en situation där arbetaren, av rädsla för att hamna under medelvärdet, börjar jobba hårdare.
När ny teknik väl används för att öka produktiviteten inom tjänstesektorn är det alltså sällan frågan om att monotona, tråkiga eller slitsamma arbetsuppgifter läggs över på maskiner. I stället satsar företagen på att automatisera de övervakande och arbetsledande funktionerna, med ännu högre tempo i arbetet på golvet som följd. Att kapitalismen mäter produktivitet i termer av vinst är centralt för att förstå varför gigekonomin vuxit fram. Genom konkurrensen mellan enskilda företag uppstår en kapplöpning mot botten. Där kommer de företag som lyckas skära ner mest på kostnader för redskap, löner och förmåner ut som vinnare. I kampen mellan de kvarstående gigföretagen vinner det företag som lyckas bäst med att pressa arbetsstyrkan till högre tempo genom algoritmiskt management. Samtidigt får också arbetsköpare i ännu ej gigifierade delar av tjänstesektorn upp ögonen för de potentiella vinsterna i att tillämpa en gigliknande modell.
Arbetslöshet och stagnerande löner
En förutsättning för gigföretagens framväxt är att det finns en stor arbetskraftsreserv. Med det menas människor som antingen är helt arbetslösa eller har för lite arbete. Under den pågående avregleringen av arbetsmarknaden finns det färre incitament för företag att binda till sig arbetare med fasta kontrakt och attraktiva arbetsvillkor. Finanskrisen 2007-08 och dess svallvågor i form av stigande arbetslöshet skapade alltså den perfekta spelplanen för gigekonomin.
Ett exempel på hur denna dynamik påverkar gigföretagens företagsstrategier kommer från Callum Cants bok Riding for Deliveroo. Där beskriver han hur matbudsföretaget han arbetade för såg det som särskilt attraktivt att etablera sig i brittiska städer där ungdomsarbetslösheten var hög. Detta eftersom det då skulle bli enkelt att snabbt rekrytera en pool av tillgängliga arbetare. Även en migrationspolitik som placerar migranter i ett limbo av osäkerhet, och strukturell rasism som stänger ute människor som rasifieras från arbetsmarknaden, gör att många befinner sig i arbetskraftsreserven.
Jämfört med den massysselsättning inom industrin som var möjlig under Fordismen har arbetslöshetsgraden successivt stigit. Men som historikern Aaron Benavav argumenterar är en mer genomgående trend att en allt större del av den globala arbetarklassen är undersysselsatta. Att vara undersysselsatt innebär att det är svårt att leva på det arbete man kan få. Det kan handla om att jobba timmar här och där på olika arbetsplatser, ofrivilliga deltider inom omsorg eller handel eller att jobba extremt intensiv under vissa perioder, för att sedan stå utan arbete igen. Med det följer en ständig kamp för att upprätthålla bilden av sig själv som anställningsbar i jakten på nästa säsongsjobb, nästa uppdrag eller fler timmar. Ofta blir upprätthållandet i sig ett obetalt arbete. Arbetslöshet är svårmätbart och i statistiken syns endast de som aktivt söker arbete. Undersysselsättning kan därmed ses som en form av dold arbetslöshet. En indikator på hur utvecklingen ser ut i Sverige är att ofrivilligt deltidsarbete ökade från runt 3 % till 6 % mellan 1995 och 2016.
Undersysselsättning leder till att allt fler människor lever på fattigdomsgränsen trots att de arbetar. Att vara “arbetande fattig” definieras som att ens inkomst efter skatt ligger på under 60 % av den nationella medianinkomsten. I EU ökade andelen arbetande fattiga från 8,4 % 2010 till 12 % 2020. I Sverige har fyra riskgrupper för fattigdom identifierats: 1) arbetande låginkomsttagare, 2) ensamföretagare och egenanställda, 3) arbetare med “flexibla” arbetskontrakt och 4) tillfälligt anställda. Gigföretagens sätt att organisera arbete kan således ses som sammankopplat med en ökad risk att leva under fattigdomsgränsen.
En annan effekt av den låga efterfrågan på arbete är att löneandelen har minskat. I många länder har även reallönerna stagnerat, det vill säga att de inte ökat i takt med inflationen. Det betyder att pengarna räcker till mindre, särskilt när levnadskostnaderna ökar till följd av hyreshöjningar och stigande mat- och bensinpriser. I exempelvis USA och Storbritannien drivs fackliga kampanjer under parollen Living Wage, levnadslöner, då de nationella minimilönerna helt enkelt inte går att leva på.
Kroniskt låg efterfrågan på arbetskraft påverkar maktbalansen mellan arbete och kapital till arbetsköparnas fördel. Genom att underminera skydd och försörjningsmöjligheter för arbetslösa ökar människors beroende av lönearbete. Det blir helt enkelt svårare att försörja sig på något annat sätt. Allt detta skapar en situation där det blir svårare för människor att tacka nej till arbete med dåliga villkor. Samtidigt blir det lättare för arbetsköpare att pressa ner löner och byta ut arbetare. Att öka arbetares utbytbarhet är en central tendens i kapitalismen och ett sätt underminera arbetares kollektiva makt. När det finns en ständigt tillgänglig arbetskraftsreserv, och dessutom försämrat anställningsskydd, kan arbetsköpare lättare ta in strejkbrytare eller göra sig av med fackligt aktiva som spelat nyckelroller i organiseringen. På så vis finns det stora möjligheter att snabbt avväpna arbetarnas motstånd.
Finanskapital: om investeringar och nya marknader
När det fasta kapitalets lönsamhet minskade trädde det rörliga kapitalet in. Under 1970- och 1980-talet började stater att avreglera finans- och banksektorn. Stora delar av världens finansmarknader länkades samman i ett enda handelssystem. Det moderna finanskapitalet blev också i större utsträckning frikopplat från den “fysiska”, produktiva ekonomin. Detta är en viktigt skillnad mot tidigare tidsperioder.
Finansiella investeringar är avgörande för gigekonomin, och man kan hävda att de utgör en konstgjord andning för de flesta gigföretag. Exempelvis har Uber sedan sin start 2009 mottagit 25,2 miljarder dollar i investeringar (cirka 200 miljarder kronor) och var värderad till 82 miljarder dollar år 2019.54 Samtidigt har företaget aldrig gått med vinst. I Sverige har cirka 33 miljoner svenska kronor investerats i Yepstr sedan 2014,56 trots förluster på 3,8 miljoner kronor år 2017. År 2018 gick Foodora back med 37 miljoner kronor. För att rädda verksamheten behövde ägaren Delivery Hero ge ett tillskott på samma summa. Delivery Heros riskkapitalfond har även investerat i bland annat latinamerikanska Rappi och spanska Glovo, båda matleveransföretag. Glovo, som grundades 2015, fick totalt 450 miljoner euro (cirka 4,6 miljarder kronor) i en kapitalrunda som kan vara den största någonsin för ett spanskt uppstartsbolag.
Trots de stora förlusterna verkar inte flödet av investeringar till gigföretagen minska. Orsaken är att investerarnas mål är långsiktiga. De hoppas att vinsterna kommer börja rulla in när en viss plattform har uppnått marknadsdominans och förändrat infrastrukturen i sin bransch. Ett illustrativt exempel är hur etableringen av Uber i San Francisco, USA lett till att den traditionella taxibranschen där närmast har utraderats. Uber har lyckats med det genom att sätta sina priser extremt lågt. En Uberkund betalar ungefär 41 % av priset för en taxiresa: resten subventioneras av investerarna. Gigföretagen behöver sin veckopeng, och marknadens (o)synliga händer är mer än villiga att öppna plånböckerna.
Detta visar hur riskkapitalister, genom sina resurser, i viss utsträckning kan forma arbetsmarknaden. Genom sina investeringar har de gett stöd till gigföretagens affärsmodell och “nya” marknader för mat- och bud.