Algoritmer och monopol
Utan de senaste årtiondenas teknologiska utveckling hade inte gigekonomin kunnat slå rot på allvar. Kopplingen till informationsteknologin är också en aspekt som gigföretagen själva gärna framhäver. Uber har exempelvis envist hävdat att de inte ska betraktas som ett taxibolag utan som ett IT-företag. Även många andra gigföretag använder en retorik och ett formspråk som snarare för tankarna till uppstartsbolag i IT-branschen än lågavlönade jobb inom tjänstesektorn. Det bakomliggande motivet är delvis ekonomiskt; att locka till sig investerare har visat sig vara betydligt enklare för mjukvaruföretag än företag i tjänstesektorn.
Företagens fokus på den teknologiska aspekten har setts som ett sätt att dölja de verkliga förhållandena för de som arbetar via plattformarna. Villkoren där har ofta mer gemensamt med den tidiga industrikapitalismens daglönare än med anställda inom mjukvarubranschen. Under rubriken “Det nya är inte alltid så nytt” jämför exempelvis journalisten Mikael Nyberg gigarbetet på Uber med villkoren för arbetare inom skogsindustrin under 1900-talets början.
Likheterna mellan gigarbete och tidigare perioders daglöneri är viktiga att lyfta fram. Men det finns en grundläggande skillnad: daglönarnas arbete var inte kopplat till en digital plattform. Det går inte att bortse från att tekniken varit en viktig drivkraft bakom gigekonomins uppkomst och att den fortsätter att forma arbetet på ett väldigt konkret sätt. Här handlar det dels om gigföretagens utnyttjande av befintlig teknologisk infrastruktur, och dels om den teknologi gigföretagen själva står för: arbetsplattformen. Inte minst har den snabba utbredningen av smartphones under 2010-talet varit viktig: mellan 2011 och 2017 ökade andelen av befolkningen som ägde en egen smartphone från 27 % till 85 %. Detta nätverk av digitala enheter har varit en nödvändig förutsättning för gigföretagen, vars affärsmodeller som bekant bygger på minimala investeringar i arbetsredskap och andra former av fysiskt kapital från arbetsköparens sida. Arbetsköparen står helt enkelt bara för utveckling och underhåll av plattformen, medan kostnaderna för den hårdvara och data som krävs för att använda den outsourcas till arbetarna.
Plattformskapitalism
Gigekonomin kan ses som en del av en bredare trend mot vad Nick Srnicek kallar plattformskapitalism, en utveckling som tagit fart i spåren av finanskrisen 2008. Där har den digitala plattformen blivit en allt viktigare del av affärsmodellen för en mängd olika typer av företag, från sociala medier till tillverkare av flygplansmotorer.
Srnicek definierar plattformar som “digitala infrastrukturer som tillåter en eller flera grupper att interagera”. Vilka dessa grupper är varierar beroende på typen av plattform, och det kan röra sig om exempelvis annonsörer, kunder eller användare. I gigekonomins fall är de två huvudsakliga grupperna arbetare och konsumenter. Å ena sidan människor som erbjuder sig att utföra arbete, å andra sidan människor som vill anlita arbetare.
Men plattformarna fyller också en annan viktig funktion: de erbjuder ett effektivt sätt att monopolisera, extrahera, analysera och använda data. Denna datahantering är det varken arbetarna eller konsumenterna som står för, utan en tredje part: plattformens ägare. Insamlingen av data kring arbetet ger dem möjlighet att, med en minimal arbetsstyrka, kontrollera och övervaka arbete.
Ofta beskrivs plattformarnas datainsamling som något som sker automatiskt. Det är dock bara delvis sant: bakom plattformens gränssnitt döljer sig ofta mer exploaterat arbete än vad vare sig kunden eller gigarbetaren ser i vardagen. Vad som presenteras som automatiserad datahantering bygger ofta på stora mängder arbete som sker kontinuerligt ”bakom kulisserna” genom tjänster som Amazon Mechanical Turk. Även detta dolda arbete är i hög grad gigifierat och bygger på fragmenterat arbete där betalningen sker per uppdrag.
Datainsamlingen innebär en stor kunskapsförskjutning och informations-asymmetri. Företagen får tillgång till en allt mer omfattande mängd information kring arbetet och den enskilde arbetaren. Samtidigt har gigarbetarna (eller konsumenterna) ofta inte någon insyn alls i vilken data som samlas in och hur den används. På så sätt gör plattformen det möjligt för företaget att dölja för arbetarna hur arbetet organiseras, samordnas och utvärderas.
En av de stora nyheter som plattformen erbjuder är möjligheten till detaljerad övervakning av arbete som sker utspritt över stora geografiska områden. Inom de gigifierade bud- och taxibranscherna samlar arbetsköparen exempelvis in information om medelhastighet och avvikelser från rutten. Informationen behandlas sedan av plattformen, varpå varningar och andra bestraffningar kan delas ut automatiskt. I Kina har Uber till och med använt datainsamling för att registrera om förare deltar i protester.
Men alla aspekter av arbetet är inte lika lätta att mäta som geografiska avstånd och tidsåtgång. För att samla in data om de mer subjektiva delarna uppmanar många plattformar sina kunder att betygsätta gigarbetaren som de anlitat. Läckta dokument från Uber har visat att förare med ett för lågt medelbetyg riskerar att stängas av från appen. Vid den aktuella tidpunkten gick gränsen för deaktivering vid ett medelbetyg på 4,6 på en femgradig skala. Ett medelvärde på 4,8 resulterade i en varning.
Algoritmiskt management
Sättet gigföretagen använder data för att styra arbetsprocessen kan beskrivas som en delvis automatisering av arbetsledningen. Där ersätter så kallad algoritmisk management mänskliga chefer. Detta sätt att styra arbetet gör det både möjligt och billigt för ett företag att 1) fördela arbetsuppgifter, 2) övervaka och kontrollera arbetarna i utförandet av uppgifterna och 3) samla kunskap om arbetsprocessen. Ingen av dessa tre punkter är i sig någon nyhet. Tidigare har det dock krävts en viss mängd mänskligt arbete (ofta relativt högavlönat), samt att arbetsstyrkan koncentrerats på en viss plats (exempelvis i en fabrik). Med algoritmiskt management loggas arbetarnas prestationer automatiskt, oavsett var de befinner sig.
Datainsamlingen används inte enbart för att leda och utvärdera arbetet, utan gör det också möjligt för arbetsköparen att inhämta kunskap som tidigare enbart varit tillgänglig för arbetarna själva. Det kan exempelvis handla om taxichaufförens kunskap om den snabbaste vägen mellan två olika punkter i en stad. Denna kunskapsförskjutning innebär en ökad kontroll över arbetarna för arbetsköparen, då alla avvikelser från standarden registreras och följs upp. Förskjutningen bidrar även till att göra arbetarna mer utbytbara, eftersom yrkeskunskaper som tidigare varit dolda för arbetsköparen kan standardiseras och inlemmas i plattformen. Arbetarna hotas alltså av att både ersättas av andra arbetare och av att vissa arbetsuppgifter kan automatiseras helt då de tas över av algoritmen själv.
Resultatet blir att arbetarna hamnar i en allt mer utsatt position gentemot arbetsköparen. En ny klass av arbetare växer fram, som inte är anställda och som företaget inte tar ett arbetsgivaransvar för, men som ändå kan disciplineras av samma företag. Plattformsmodellen gör det därför billigt att överrekrytera och skapa en pool av ständigt tillgänglig arbetskraft. Genom detta kan företagen snabbt fördela arbetsuppgifter, helt i linje med den “flexibla” användningen av arbetskraft som är så central i den samtida kapitalismen.
Plattformarnas tendens mot monopol
Ytterligare ett kännetecken med plattformskapitalismen som Srnicek lyfter fram är den starka tendensen mot monopol. Grunden till detta ligger i så kallade nätverkseffekter, där användbarheten hos en plattform står i direkt förhållande till hur många användare den har. På samma sätt som människor tenderar att söka sig till den sociala plattform “där alla är” (Facebook, Instagram) så tenderar både arbetare och konsumenter i gigekonomin att söka sig till de större plattformarna. Där finns ett garanterat inflöde av kunder och utförare. Alternativa plattformar, oavsett vilka potentiella andra fördelar de erbjuder, tenderar därför att ha svårt att stå sig i konkurrensen.
Monopoltendenserna i gigekonomin förstärks av att plattformsmodellen gör det relativt enkelt för gigföretagen att snabbt skala upp sin verksamhet i jakten på marknadsdominans. Jämfört med exempelvis en biltillverkare, som behöver bygga nya fabriker och ha tillgång till specialiserad arbetskraft för att expandera produktionen till ett nytt land, så kan ett gigföretag med algoritmiskt management etableras på i princip vilken plats som helst. Det enda som behövs är plattformsinfrastrukturen, tillgång till billig arbetskraft samt marknadsföring. De dyrare investeringarna i fast kapital outsourcas till arbetarna. Gigföretaget Bolt är ett exempel som väl illustrerar denna expansionsförmåga. Det grundades i Estland 2013, och är idag etablerat i bland annat Saudiarabien, Mexico, Kenya, Sverige och Rumänien.
Gigföretagen är väl medvetna om dessa monopoltendenser, och det formar hur de agerar. För att uppnå marknadsdominans fokuserar de på att locka till sig och behålla kunder. Oftast sker det på arbetarnas bekostnad genom extremt låga priser och andra förmåner för kunderna. Exempelvis erbjuder Uber en möjlighet för kunderna att själva spela musik från Spotify genom taxins ljudsystem. Den lojala konsumentbas som byggs upp kan sedan också fungera som en politisk resurs för att skapa stöd för gigekonomin i opinionen.
Monopoltendenserna i plattformskapitalismen är även viktiga för att förklara det massiva stödet gigföretagen fått av finanskapitalets investerare. Investeringarna är en tvåvägsrelation, där målet att så småningom uppnå monopolställning är en central del av gigföretagens löfte till sina finansiärer. Samtidigt kan förmågan att attrahera investerare vara avgörande för att ett gigföretag ska lyckas uppnå marknadsdominans. Att uppnå monopol är attraktivt för kapitalet eftersom det minskar riskerna som är förknippade med teknologisk utveckling och expansion.
Den ekonomiska stagnationen, nyliberalismens svar på den, samt den teknologiska utvecklingen har alltså alla varit avgörande faktorer för gigekonomins framväxt. Men hur går det till rent praktiskt när ett företag ansluter sig till gigekonomin? Nästa kapitel ger ett konkret exempel på hur gigifiering på en arbetsplats kan gå till, i form av en arbetsplatsundersökning inifrån budföretaget Movebybike.