GigWatchs nya rapport undersöker gigekonomins framväxt och hur den påverkar samhället. Hur ser framtiden ut för gigekonomin? Vilka möjligheter finns, och vilka risker? I rapportens avslutande kapitel ger vi vår syn på detta.
Under GigWatchs releasevecka lyfter vi ett kapitel ur vår nysläppta rapport varje dag. Hela rapporten går att läsa online eller beställa i fysisk form här.
Farhågor och möjligheter
Under de senaste åren har gigekonomin vuxit i omfattning både i Sverige och globalt, inte minst i och med den ökade efterfrågan på hemleveranser som coronapandemin bidragit till. Samtidigt börjar den osäkra arbetsmarknaden i allt högre grad att ifrågasättas av personer både inom och utanför gigekonomin.
Gigarbetare i USA har protesterat mot hur de behandlats under coronapandemin. Där klassificerades bland annat matbud och taxichaufförer under det allvarligaste skedet som “essential workers”, som inte omfattades av uppmaningen att hålla sig i karantän. Genom sina proteste har de lyft fram kontrasten mellan hur viktiga de ansetts vara för att hålla ekonomin rullande under nedstängningarna, samtidigt som gigföretagen de arbetat för vägrat ta ansvar ens för de mest grundläggande formerna av skyddsutrustning.
Sommaren 2020 bröt den hittills största protesten mot gigekonomin ut i Sydamerika då gigarbetare i flera länder gemensamt gick ut i strejk mot sina arbetsköpare. Strejken riktades mot en uppsättning plattformsföretag inom matleveranssektorn. I São Paolo, en av Brasiliens största städer, blockerade tusentals cykelbud en av stadens centrala vägar i protest mot låga löner, långa arbetsdagar och en farlig arbetsmiljö. Gigarbetarna fick stöd av studenter, fackföreningar och fotbollsfans. De här grupperna insåg av allt att döma att gigifieringen av arbetsmarknaden inte är isolerat till plattformsföretagen, utan något som riskerar att drabba alla som måste lönearbeta.
Även i Sverige växer missnöjet mot gigifieringen av arbetsmarknaden. Fler och fler får upp ögonen för att den “flexibilitet” gigekonomin erbjuder i själva verket förvandlar stora delar av ens fritid till obetald arbetstid. En studie från 2019 visade att unga, en grupp som är starkt överrepresenterad i gigekonomin, i hög grad föredrar arbetsmässig stabilitet framför flexibilitet. Motsatsen som gärna lyfts fram av såväl politiker som företagare, det vill säga att unga skulle värdera “flexibla” jobb högre, stämmer således inte.
Samtidigt fortsätter investerare att ösa miljard efter miljard över gigföretagen. Många verkar se dessa företag som en lösning på den långvariga kris som kapitalismen befunnit sig i sedan 1970-talet. Men gigifieringen av arbetsmarknaden är inte ett botemedel för krisen, utan snarare ett tecken på att problemen är långt gångna. Att den på sikt kommer lyckas återuppliva den stagnerande tillväxten och motverka den höga arbetslösheten framstår som osannolikt. Ju mer arbetsmarknaden gigifieras, desto mer riskerar paradoxalt nog efterfrågan för gigtjänster att sjunka. När fler får lägre lön minskar nämligen den generella köpkraften i samhället. När människor har mindre pengar att röra sig med blir de mindre benägna att lägga pengar på sådana tjänster de själva kan utföra. Vart de arbetare som tvingats in i gigekonomin då ska ta vägen är oklart.
De idéer som legat till grund för de nyliberala reformerna har sin grund i ett allvarligt felslut. Kapitalismens kris beror inte på “för höga löner” eller “för bra arbetsvillkor”, utan på kroniska problem inneboende i dess ekonomiska system. Försöken att återuppliva ekonomin genom att undergräva rättigheterna på arbetsmarknaden är ett misslyckande som den stora massan, såväl arbetare som arbetslösa, fått betala för. Ett ekonomiskt system som bygger på ett outtalat tvång att arbeta för att överleva kan helt enkelt inte hantera en situation där det finns allt mindre arbete tillgängligt. En låg efterfrågan på arbetskraft, i ett avindustrialiserat samhälle som redan producerar mer än det kan konsumera, borde leda till mer fritid. Med gigekonomin ser vi det motsatta.
I stället för att upprepa mantrat om att gigföretagen måste ansluta sig till den svenska modellen så behövs det en diskussion om gigekonomin som utgår från människors verkliga erfarenheter av arbete (och avsaknad av arbete). Och mindre av politikers och företagares retorik, stelbenta filosofiska resonemang och förenklade enkätundersökningar.
Hur upplevs gigekonomins frihet och flexibilitet bland de som arbetar inom den, och vad innebär egentligen den trygghet som dagens unga söker efter? Vilken roll spelar arbetet i våra liv när det långa, sammanhängande arbetslivet som format tidigare generationer bryts upp i en rad korta behovsanställningar? Hur kan vi utforma digitala plattformar som inte syftar till att övervaka oss, utan faktiskt hjälper till i vårt arbete? Och framför allt, finns det ett mer rättvist sätt att organisera samhället på, där respekten för människors tid och hälsa kommer före vinst?