Publicerad i Artbetsvärlden 11 november 2021
Att bara vifta bort alla förslag om lagstiftning med hänvisning till den svenska modellen gör ingenting för att förbättra situationen för plattformsarbetarna. Det skriver Ella Petrini och Linus Svensson från organisationen Gigwatch i ett svar till Johan Lif, förhandlingschef på Journalistförbundet.
“EU-parlamentet har ingen trollformel som över en natt skulle förvandla alla gigarbetare till arbetstagare.” skriver Johan Lif, förhandlingschef på Journalistförbundet, som svar på Gigwatchs replik i Arbetsvärlden. Att en ny EU-lag inte är någon “magisk formel” slår han fast hela tre gånger i sin text, och i det har han absolut rätt.
Felaktigt blir det dock när han tolkar Gigwatchs text. Vårt argumentet för en EU-lagstiftning kring anställningsformer i gigekonomin bygger inte på någon idé om att en sådan lagstiftning magiskt skulle lösa alla problem. Inte heller menar vi att kollektivavtal är en “chimär” eller att facklig organisering är meningslös.
Att gigekonomin överhuvudtaget diskuteras på EU-nivå beror på press från framförallt basfack runt om i Europa. Genom vilda strejker och juridisk aktivism har de vunnit viktiga delsegrerar. Bland dessa fackförbund och gräsrotsaktivitster finns brett stöd för reglering av gigekonomin på EU-nivå. En av våra medlemmar är nyligen hemkommen från forumet “Alternatives to Uberization” i Bryssel, organiserat av vänsterblocket i EU-parlamentet, där aktivister från bland annat Spanien, Danmark, Ukraina, Italien, Tyskland och Belgien närvarade. Där var det tydligt att gigekonomin sågs som en internationell fråga. Mötesdeltagarna uttryckte sitt stöd för en EU-lag som förbjuder egenanställningar.
Transports kollektivavtal med Foodora är ett steg i rätt riktning, men det är långt ifrån ett bevis för att den svenska modellen står pall mot gigföretagens framfart. Ett graverande faktum är att företaget gjorde sig av med fackligt aktiva cykelbud i både Stockholm, Göteborg och Malmö efter att kollektivavtalet var påskrivet. Detta bekräftas av författaren och före detta fack-aktivisten Anders Teglund, som själv var en av dem som inte fick sitt tidsbegränsade kontrakt på Foodora förlängt.
Trots att de anställda har fått kollektivavtal, så är de inte trygga. På Foodora förlängs arbetarnas kontrakt med en månad i taget. Fortfarande finns det många som bara tilldelas tio arbetstimmar i veckan, vilket ger en lön man inte kan leva på. Hur kan det komma sig att det är tillåtet för ett företag att hålla de anställda på halster på detta sätt? Jo, Riksdagen har röstat igenom en anställningsform som heter “Allmän visstid” – som ger full flexibilitet åt företagen och noll trygghet åt de anställda. Om man vill komma åt otryggheten i gigekonomin och på arbetsmarknaden i övrigt, måste lagen skrivas om.
Men inget av detta är vår huvudsakliga anledning att ifrågasätta om kollektivavtal verkligen kommer att räcka till. Som vi skrev i vår text är den enda anledningen att det ens var möjligt att upprätta ett kollektivavtal med Foodora att de faktiskt har anställt i alla fall delar av sin arbetsstyrka. Det är något de är så gott som ensamma om bland gigföretagen. Transportarbetarförbundet skriver själva i sin artikel att de flesta gigföretag inte har något intresse av att förhandla eller ser sig själv som del av “den svenska modellen”. De menar att så länge gigarbetare på Uber och Bolt klassas som egenanställda, kan de inte göra mycket. Vi anser att kollektivavtal är både viktiga och meningsfulla, och förespråkar därför en lagstiftning som kommer underlätta för facken att teckna dem.
Frågan om den svenska lagstiftningen är tillräcklig för att hantera frågan om arbetsköparansvar inom gigekonomin är ännu inte avgjord. Arbetsmiljöverket har drivit två fall om mot företagen Taskrunner och Tipp Tapp, med krav på att företagen ska bära ansvar för belastningsergonomi, kemiska arbetsmiljörisker, ensamarbete och våld och hot. Förvaltningsrätten har i båda fallen ansett att företagen inte kan ses som arbetsköpare med arbetsmiljöansvar. Arbetsmiljöverket har överklagat. Ett EU-direktiv skulle kunna sätta nödvändig internationell press på gigföretagen att anställa.
Vi håller med Johan Lif när han skriver att faktumet att arbetet förmedlas via plattform inte i sig kan vara “avgörande för frågan om den som utför arbete ska klassificeras som arbetstagare eller uppdragstagare.” Men vi ifrågasätter idén om att plattformen enbart är en “teknisk lösning” för förmedling av arbete. Tvärtemot Johan Lif tror vi att digital övervakning, datainsamling och algoritmisk styrning av arbetet ger arbetsköpare en ny repertoar av maktmedel.
Övervakning och kontroll är såklart inte nya fenomen i arbetslivet, men genom plattformarna blir det mer effektivt än någonsin. Gigarbetare vittnar om att de upplever den algoritmiska styrningen av arbetet som avhumaniserande och påpekar att det inte går att förhandla med en algoritm. Insyn i de underliggande systemen som styr arbetsprocessen saknas oftast helt, något som adresseras specifikt i det föreslagna EU-direktivet genom kravet på algoritmisk transparens. Förhoppningsvis blir rätten till algoritmisk transparens kollektiv. Det skulle innebära att fackförbund får möjlighet att förhandla om förändringar i algoritmen.
GigWatch anser också att det är av största vikt att granska den politiska retoriken kring den svenska modellen. När frågan om gigekonomin lyftes i en interpellation i riksdagen i våras var arbetsmarknadsministern Eva Nordmarks svar att det är upp till arbetsmarknadens parter att lösa gigekonomins problem. Men politikerna har ett ansvar för den hänsynslösa exploatering vi ser inom gigekonmin. Det är den nyliberala politik som drivits av såväl rödgröna som borgerliga partier som skapat förutsättningarna för dess framväxt. Det handlar om en utarmad a-kassa, migranter som blir beroende av arbetsköparens välvilja för att kunna stanna i Sverige och om ett underminerat anställningsskydd. Denna politik har haft en djup påverkan på den “maktbalans” mellan arbetsmarknadens parter som den svenska modellen är tänkt att bygga på, till arbetsköparnas fördel.
Kampen för arbetares rättigheter i den framväxande gigekonomin kommer vara lång och hård. Det finns inga magiska formler som kommer lösa alla problem, varken i Europaparlamentet eller i den svenska modellen. Istället kommer problemen behöva angripas från alla tillgängliga vinklar, med alla tillgängliga medel. Och att bara vifta bort alla förslag om lagstiftning med hänvisning till den svenska modellen gör ingenting för att förbättra situationen för arbetarna.