Förra veckan nåddes vi av nyheten att Movebybike har tecknat kollektivavtal med Transportarbetareförbundet. Jag känner att det motiverar en betraktelse över Movebybike, gigekonomin och kollektivavtalen.
När jag började arbeta på Movebybike 2016, så var det ett företag som var helt rätt i tiden. Genom att erbjuda miljövänliga lastcykeltransporter så gjorde man leveranserna gröna och sexiga. En last-mile lösning på lastcykel blev pricken-över-i:et i företagens hållbarhetsarbete.
Vi som arbetade på Movebybike på den tiden hade två saker gemensamt. Det första var en kärlek till cykeln som gränsade till besatthet. Det andra var ett miljöengagemang och en önskan om att leva i en stad med färre (inga?) bilar.
Ett år senare började man se cykelbud med Foodooras karakteristiska ryggsäckar på gatorna. Först var vår reaktion positiv: Kul med fler cykelbud i staden i stället för bilar. Sedan hörde vi om Foodoras affärsmodell, där buden bara jobbade på provision och inte hade någon garanterad inkomst. Efter ett års tid började de första missnöjda Foodorabuden söka jobb på Movebybike, och efter det hände något oväntat. Det högprofilerade, miljövänliga företaget Movebybike började gradvis ta efter Foodora och de andra gigföretagen. Jag har skrivit om denna utveckling i Gigwatchs rapport Apparna och arbetet, som jag rekommenderar till er som vill veta mer om hur gigifiering går till i praktiken.
Varför vill jag skriva om just Movebybike och deras kollektivavtal? Det beror på att jag hade viss insyn och inblandning, åtminstone under en del av processen. Som cykelbud på Stockholms gator såg jag hur gigekonomin växte dag för dag. Nya matbudsappar som Wolt och Uber Eats konkurrerade om hemleveranserna medan sparkcykelföretag som Voi, Tier och Lime använde app-arbetare för att hämta in och ladda elsparkcyklarna över natten.
Jag kontaktade Transportarbetarförbundet och berättade om utvecklingen. De hade koll på Foodora, där de redan hade börjat värva medlemmar och för dem var det en prioriterad fråga att börja organisera inom de nya cykeltransportföretagen.
Under hela min tid som fackligt aktiv på Movebybike stod kollektivavtalet i centrum. Transport ville ha kollektivavtal för att det var deras sätt att välkomna gigföretagen in i den svenska modellen. Medlemmarna på Movebybike ville ha kollektivavtal eftersom Migrationsverket sade att de var tvungna att tjäna en “kollektivavtalsmässig” lön för att få stanna i Sverige.
Movebybike ville också ha kollektivavtal, men de ville helst teckna det billigare Budavtalet (det sk. Foodoraavtalet), och det gick Transport inte med på. Det Movebybike gjorde kallas avtalsshopping. Det går emot själva grundprincipen med kollektivavtalen, som ska vara normerande för en bransch. Om vissa företag skaffar sig fördelar kan det leda till en underbudskarusell, och det är precis det som kollektivavtalet är tänkt att förhindra.
Att Movebybike har försökt ägna sig åt avtalsshopping betyder dock inte att det aktuella kollektivavtalet saknar värde. Men frågan är vilken effekt det kommer att ha i praktiken. Hur struktureras arbetet på ett företag som Movebybike, och hur kan vi vara säkra på att kollektivavtalet följs?
När jag jobbade på Movebybike så fanns all information om schemaläggning, aktuella körningar, portkoder in- och utstämplingar och så vidare i företagets appar. Apparna kunde bytas ut utan förvarning, och för oss förare fanns det inte mycket insyn i vilken information som matades in i eller extraherades ur appen. Jag minns att jag stred för att företaget skulle lägga scheman två veckor i förväg (som lagen föreskriver), men att trafikledarna ibland ändrade pass kvällen innan. Vi förare gick ofta och lade oss med en klump i magen.
Jag minns att vi stred för vår lagstadgade rätt till lunchrast. I flera år hade det hetat att man själv fick hitta en lucka mellan olika körningar, om man ville äta lunch. Ibland var det så tajt schemalagt att förarna fick gå utan lunch, trots att de slet ett åttatimmarspass i cykelsadeln.
Det som jag har beskrivit ovan kallas algoritmisk management och det är kännetecknande för gigekonomin. Genom att låsa all information om arbetstider, villkor, kunder osv i företagets appar kan gigföretagen reglera vilken information förarna får och när de får den. I ett gigföretag är all information digital och både instämpling, schemaläggning och raster planeras i gränssnitt som kontrolleras av företaget.
Frågan är alltså om det är troligt att Movebybike kommer att följa det kollektivavtal de nyligen undertecknat. Det borde de göra. Det är ju det som är själva meningen med kollektivavtalet. Men betänk då att en stor del av Movebybikes arbetsstyrka består av migrantarbetare som är beroende av sina anställningar för att få stanna i Sverige. Betänk sedan att den fackliga organiseringsgraden säkert är ännu lägre än när jag jobbade där. Kom ihåg att det är företaget som styr alla appar och gränssnitt. Vem ska hålla koll på att förarna kan ta raster och pauser? Vem kontrollerar att de får sin dygnsvila och övertidsersättning?
Jag är hemskt ledsen, men den som tror att kollektivavtal är ett effektivt sätt att reglera gigekonomin är fruktansvärt naiv. Den tekniska utvecklingen och förslumningen av migrantarbetares arbetsmarknad har sprungit ifrån facken. Det räcker inte att förhandla och skriva avtal. Se bara hur Foodora sprang i cirklar runt facket efter att man hade tecknat avtal.
Vad är då lösningen? Arbetarna på gigföretagen måste organisera sig. Utan en stark facklig närvaro på golvet kommer vi inte kunna vända denna utveckling. Jag var med när Movebybike släckte den fackliga gnistan förra gången. Jag har hört om hur Foodora monterade ned sin fackklubb. Var i gigekonomin finns det ett arbetarkollektiv som är starkt nog att försvara kollektivavtalet när det verkligen gäller?
/Anton Hultberg