I början av april spelade vi in Gigwatchpoddens första liveavsnitt. Jag var ansvarig för mitteninslaget, där jag och Linnea bjudit in Rasmus Fleischer för att prata om tech-journalisten Cory Doctorows text ”Tiktok’s Enshittification”. Doctorows text har redan hunnit diskuteras på lite olika ställen i en svensk kontext, och ”enshittification” har fått några olika översättningar (t.ex. skitifiering och förskitligande). Jag själv valde att översätta begreppet till sugifiering. Dels för att jag tyckte det lät kul, och dels för att det på ett annat sätt understryker den trestegsraket som de stora kapitalistiska plattformarna bygger på: sug in, sug ut, sug (mer om det snart).
Inslaget går i alla fall att lyssna på här, och startar ungefär en timme in. Det här blogginlägget bygger mycket på de tankar Linnea tar upp i avsnittet, om sugifieringens relation till gigekonomin. En koppling som det för övrigt nästan inte skrivits någonting om – varken på engelska eller svenska – men som jag tror är en otroligt viktig pusselbit för att förstå plattformsekonomin. Även om ett företag som Foodora erbjuder en helt annan produkt än t.ex. Facebook följer de ofta samma plattformskapitalistiska logik.
I den här texten vill jag gå in lite mer på de olika sätt som de stora kapitalistiska plattformarna suger, och hur de gör det i relation till gigekonomin, med fokus på matbudsbranschen.
- De suger in användare. Som Doctorow skriver genomgår alla plattformar en sorts smekmånadsfas, där de lockar in användare. I vissa fall – som Spotify – har tjänsten till en början varit helt gratis. Med sin bekväma streamingfunktion konkurrerade tjänsten snabbt ut de krångligare torrentsidorna. I gigplattformarnas fall kan smekmånaden yttra sig i att plattformar i etableringsfasen erbjuder väldigt fördelaktiga villkor för restauranger och arbetare som ansluter sig.
När tillräckligt många finns där uppstår en sorts självförstärkande mekanism – nätverkseffekten. Det faktum att alla är där blir en tillräcklig lockelse i sig självt, och plattformarna kan ta bort kostsamma förmåner. Sociala medier som Facebook är kanske det mest uppenbara exemplet på en plattform som suger in sina användare och håller fast dem (du vill väl inte tappa kontakten med dina vänner?). I Sydsvenskan menar forskaren Gustav Hägg att exakt samma mekanism gäller gigapparna – även om det kostar mer än vad det smakar är både arbetare och restaurangägare för beroende av apparna för att lämna dem.
- De suger ut användare. Förr eller senare behöver plattformarna börja gå med vinst för att överleva. I Spotifys fall började man stoppa in reklamsegment mellan låtarna, och sålde premiumabonnemang till dem som ville slippa annonserna. I Facebooks fall har man hållit tjänsten gratis för vanliga användare, och i stället pressat annonsörerna på pengar för att synas i flödet. Här är ”skit”-delen av Doctorows begrepp en viktig komponent – plattformar som Facebook fyller sina flöden med skit så att annonsörer känner sig nödgade att betala pengar för att deras innehåll ska prioriteras.
Tittar vi återigen på matbudsbranschen illustreras ”suga ut”-fasen dels genom att företagen höjer den andel av budens ersättning de stoppar i egen ficka. Men det är inte där de stora pengarna finns. Den kanske viktigaste intäktskällan är den andel av priset på maten som gigbolagen kniper åt sig. Sedan några år tillbaka ligger siffran på över 30 % av intäkterna för företag anslutna till Foodora. På senare år har gigjätten dessutom lanserat olika typer av kampanjerbjudanden, där restaurangägare mot en extra kostnad utlovas extra marknadsföring i appen. - De suger. Efter ett tag är plattformarna helt enkelt inte längre användbara, och sakta dör de för egen hand – i alla fall enligt Doctorow – och ger plats för nya plattformar. Jag är mer tveksam, åtminstone när det gäller gigbolagen. Åtminstone verkar det finnas en överhängande risk att restaurangbranschen dör ut innan gigplattformarna gör det.
Varför gör företagen det här? För att det är lönsamt. Foodoras svenska vd Hans Skruvfors tjänade över en och en halv miljon under 2020. På företagets 4 000 kvadratmeter stora kontor på Kungsholmen arbetar 500 personer heltid med att underhålla hela maskineriet, och uppfinna nya sätt att suga in gigarbetare och restaurangägare i företagets gravitationsfält.
För att något ska bli lönsamt behövs det någon som betalar. I sista ledet är denna någon du. På Twitter beskriver en användare i Malmö hur ”en (stor) gyrospizza från Pizzeria Madonna har gått från 65-75 kr till 115 kr bara inom de senaste 5 åren”, en höjning långt över inflationen. Men när Foodora tar 30 kronor vid varje beställning av en 90-kronorspizza har restaurangerna ofta inget annat val än att höja priserna för kunden. På så sätt innebär gigekonomins intåg en ökning av levnadsomkostnaderna för alla, oavsett om man använder tjänsterna eller inte. Detta helt utan att lönerna i restaurangbranschen ökar.
Foodoras produkt är inte mat. Deras produkt är inte ens en bekväm leveranstjänst. Vad de producerar är vad bolagets ekonomichef Jonathan Hegbrant kallar ett skyltfönster, där de placerar sig mellan producent och konsument och agerar grindvakt. I praktiken är skyltfönstret ett verktyg för att suga ut pengar från konsumenterna – inte minst dem i småstäder och förorter – slussa in dem till kontoret i Stockholm, och sedan vidare till ägarbolagets huvudkontor i Berlin.
Så manifesterar sig sugifieringen i praktiken.
Jacob