Plattformsdirektivets uppgång och fall.
Mycket har hänt sedan vi sist rapporterade om händelserna i EU-parlamentet, och den nära tre år långa processen med ett plattformsdirektiv har nu fått sitt slut. Det är dock ett annat slut än vad många hade önskat.
Förhandlingarna om direktivet har sedan start kretsat kring den rättsliga statusen för gigarbetare inom den gemensamma marknaden. Idag föreligger sällan ett formellt anställningsförhållande mellan arbetarna och plattformen, trots att den i praktiken leder och fördelar arbetet. Sådana förhållanden kallas för falska egenanställningar. Direktivets inledande formulering innehöll ett förslag på en anställningspresumtion, som skulle klassa gigarbetare som anställda av plattformen tills dess att motsatsen bevisats. För att aktivera denna presumtion krävdes att tre av fem kriterier var uppfyllda, exempelvis att arbetaren inte själv kan bestämma sin lön, eller att plattformen övervakar och/eller kontrollerar arbetets utförande.
Den 13 december nåddes en kompromiss i den så kallade trialogen, förhandlingen mellan kommissionen, parlamentet och ministerrådet. Denna överenskommelse firades av parlamentets vänsterblock som en sällsynt seger, och ett närmast unikt exempel på progressiv arbetsmarknadslagstiftning från EUs institutioner. Det plattformsdirektiv EU såg ut att få låg mycket nära parlamentets ursprungliga förslag, med en anställningspresumtion som hade potential att ge miljoner falskt egenanställda plattformsarbetare ett stabilt anställningsförhållande. Överenskommelsen låg dock långt från ministerrådets motförslag som presenterats under Sveriges ordförandeskap sommaren 2023, och som innehöll mycket vagare (och trubbigare) kriterier för när en sådan anställningspresumtion skulle kunna aktiveras.
Överenskommelsen ägde rum under Spaniens ordförandeskap, det medlemsland som drivit den mest radikala linjen i frågan, och som på hemmaplan genom ”The Riders Law” redan implementerat liknande lagstiftning. En dryg vecka senare, under ministerrådets sammankomst den 23 december, föll denna överenskommelse samman.
Ministerrådet har i hela denna process varit kritiskt till direktivet i allmänhet, och anställningspresumtionen i synnerhet. Parlamentet har konsekvent varit mer radikalt än medlemsländernas regeringar. I de nordiska länderna har direktivet ansetts hota partsmodellen, och det finns en djup misstro mot lagstiftning på arbetsmarknaden, särskilt om den kommer från EU. Frankrikes och Belgiens regeringar har dessutom notoriskt nära band till plattformskapitalet, och explicit representerat deras intressen. Det blev uppenbart att Spanien slutit en överenskommelse i trialogen som gick långt bortom deras mandat från övriga medlemsländer.
När denna version av direktivet föll var också Spaniens ordförandeskap slut, som från den 1 januari 2024 togs över av Belgien. Hoppet att ett lika starkt direktiv skulle hamna på bordet igen var därför aldrig särskilt stort, och när en ny tillfällig överenskommelse slöts den 8 februari hade anställningspresumtionen gjorts om i grunden. Direktivet innehöll nu inga kriterier för under vilka omständigheter en plattformsarbetare skulle anses vara anställd av en plattform, utan delegerade denna fråga tillbaka till medlemsländerna.
Det visade sig dock inte spela speciellt stor roll. Under fredagen den 16 februari röstades även det urvattnade förslaget ner av en blockerande minoritet bestående av Frankrike, Tyskland, Grekland och Estland. Att detta var möjligt beror på att Frankrike och Tyskland utgör 33% av EUs befolkning, och Ministerrådet behöver backning från stater som representerar 65% av befolkningen för att kunna godkänna lagstiftning. Dessa två länder har således ganska nära vetorätt på egen hand.
Att inte heller denna version passerade rådet visar att plattformsdirektivet aldrig hade någon chans. Frankrike i synnerhet hade aldrig några intentioner att låta lagstiftning passera i någon som helst form som hade gjort skillnad för europas plattformsarbetare. Uppgiften faller nu på den nationella politiken, i Sverige såväl som i övriga länder, att finna en lösning på gigarbetets rättslöshet.