När gigekonomin diskuteras finns det ett antal myter som ofta dras upp av de personer som rycker ut till gigföretagens försvar. Här har vi samlat några av de vanligaste exemplen på såna myter, och ett par motargument som visar varför de inte håller för granskning.
Falskt. Unga är visserligen överrepresenterade i gigekonomin, men det beror inte på att de efterfrågar den typen av jobb. En rapport från 2019 om ungdomars attityd till arbetsmarknaden slår fast att unga värderar trygghet och en fast anställning högst av allt, medan flexibilitet värderas lägst. Det talar starkt för att en brist på trygga jobb är vad som ligger bakom ungas överrepresentation inom gigekonomin.
Falskt. Att gigappar är flexibla för kunden innebär inte att de är det för arbetaren. Snarare är det tvärtom. Gigplattformarna bygger på en systematisk överrekrytering av arbetskraft. Det innebär att gigarbetare behöva befinna sig i ett konstant standby-läge, och vara hela tiden vara redo att ta de uppdrag som kommer in. Konsekvensen blir att dina dagar hela tiden måste vara anpassade för att när som helst börja arbeta.
Falskt. En rapport från 2021 om matkurirer vid några gigföretag i Sverige visar att den mest avgörande anledningen till att börja jobba som matkurir är problem med att hitta andra jobb. Gigarbete är alltså ofta något som väljs som det absolut sista alternativet – när inga andra jobb finns.
Falskt. En undersökning bland matkurirer i Stockholm visade att 67 % av de tillfrågade hade en avslutad högskoleexamen, ofta inom ämnen som juridik och IT. Mer än en tredjedel av de tillfrågade svarade dessutom att de hade en eftergymnasial utbildning på över fyra år. Anledningen till att människor arbetar i gigekonomin är inte en brist på utbildning, utan en brist på jobb.
Falskt. Gigföretagen gillar att framställa sina plattformar som neutrala marknadsplatser, men faktum är att de styr och övervakar arbetet i detalj. Ofta bestämmer de också vilken ersättning gigarbetarna ska få, eller har en minimigräns för hur ofta man måste jobba för att få vara kvar på appen. I Spanien och flera andra länder har man också slagit fast juridiskt att gigföretagen faktiskt ska betraktas som arbetsgivare.
Falskt. I princip alla gigföretag har ett stort kapital bakom sig. Foodora ägs till exempel delvis av svenska Kinnevik, medan Yepstr har starka kopplingar till Stena-koncernen och Voi klarar sig tack vare tunga investeringar från olje- och gasindustrin genom investmentbolaget Vostok New Ventures. Uber har mottagit hundratals miljarder dollar i investeringar, bland annat från diktaturen Saudiarabien. Många av gigföretagen har dessutom tillräckligt med pengar för att satsa stora summor på lobbyism, vilket Gigwatch granskat i en artikelserie. Och oavsett vad: den som inte kan betala ut rimliga löner borde inte driva ett företag.
Falskt. Majoriteten av gigföretagen går med stora förluster år efter år, och klarar sig kvar på marknaden enbart genom stora investeringar från olika investmentbolag. Anledningen till att ett företag som Uber kan erbjuda så mycket lägre priser än ett traditionellt taxibolag är inte för att de är bättre på att använda pengar och resurser, utan för att de stora investeringarna innebär att de har råd att gå med stora förluster år efter år.
Falskt. Enligt en rapport från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, finns knappt någon skillnad mellan positiva svar från arbetsgivare mellan sökande som helt saknar arbetslivserfarenhet och som har erfarenhet av gigjobb. I studien skickade man ut fiktiva jobbansökningar som visade sig ha en mycket liten skillnad.
Falskt. Enligt samma rapport som tidigare nämnt visade det också att skillnaden mellan positiva svar av sökande med erfarenhet av gigjobb respektive ingen arbetslivserfarenhet alls var minst bland sökande med utländskklingande namn. Det finns en utbredd diskriminering på svensk arbetsmarknad, och det finns inget som tyder på att gigjobb motverkar den. Snarare tvärtom, majoriteten av de som jobbar i gigekonomin är utrikesfödda män. Gigekonomin hindrar snarare integration.
Falskt. De gigföretag som man stöter på i vardagen, som Foodora, Yepstr och Uber, är bara en del av gigekonomin. Det finns också flera gigföretag som främst arbetar som underleverantörer till större företag, exempelvis Amazon Mechanical Turk som anlitar hundratusentals människor världen över. Gigekonomin är alltså i stor utsträckning redan inkorporerad i den “vanliga” ekonomin, även där det inte är synligt vid första anblick.
Samtidigt är gigekonomin en extrem yttring av en långvarig tendens på den svenska arbetsmarknaden, med urholkning av arbetsrätt, visstid och otrygga anställningar. Gigifiering är ett begrepp som syftar på att allt fler jobb börjar likna gigjobb. Exempel på detta kan vara att jobb tilldelas genom en app, att det förväntas av arbetaren att själv tillhandahålla arbetsredskap, och att arbetsdagen delas upp i mindre, avgränsade uppdrag.